I dag drog jag och lillkillen till Folkets Park där det pågick nationaldagsfirande. Jag älskar folkparker. Det är ett stycke kulturhistoria som tyvärr är på väg att gå i graven på många ställen i landet. Även om jag själv inte har upplevt den riktiga folkparksepoken så pågick folkparkslivet ändå fortfarande när jag var liten. Och min generation är nog några av de sista som faktiskt tyckte att det var coolt att hänga utanför parken när det var fest när man var tonåring. Där jag växte upp finns det en folkpark som heter Kåtebol, smaka på det namnet ni. En gång när jag var på fest där blev jag så totalt uppäten av mygg att det knappt fanns en yta hud som inte hade ett myggbett...det var tider det.
Nu hamnade jag visst på ett ordentligt sidospår, det är så när minnena drar iväg. I dag har jag dock skapat nya minnen. Minnen av min son som var så glad över sin lilla flagga att han fullkomligt hoppade i vagnen. Och hur det lyste i ögonen av glädje på honom när han hörde den lokala blåsorkestern spela. Vi vuxna glömmer ibland bort hur lite det krävs för att ett barn ska bli glad. Det kan räcka med en flagga och lite musik. Vi vuxna borde helt klart bli bättre på att lära oss av barnen. Jag blev i alla fall väldigt glad av att se hans glädje i dag.
