Som arkeologistudent fick jag lära mig att tolka det som lämnats efter de människor som levde här före oss. Eller snarare det material som bevarats fram till våra dagar. För mycket är så klart försvunnet. Kvar finns sådant som inte har brutits ner och omvandlats till jord igen. Även om vi även tolkar sådant också i form av färgningar i jorden, pollenanalyser och annat spännande.

Ett sådan välbevarat föremål är min vigselring. En guldring, daterad till romersk järnålder, som påträffats i en mycket fyndrik kvinnograv i Badelunda i Västmanland. Ett spår från det förflutna. Jag såg den första gången i guldrummet på Historiska museet i Stockholm och visste direkt att det var ringen jag skulle bära som vigselring en dag.

Jag tänker ofta på vem hon var. Hon som bar den där ringen vars kopia nu sitter på mitt finger. Hur såg hon ut, vad drömde hon om och hur såg hennes vardag ut där på järnåldern? Kanske hade hon också barn. Med tanke på föremålen som påträffades i hennes grav var hon en högt uppsatt person.Lite extra spännande är att det var just kvinnogravarna på just det här gravfältet som utmärker sig när det gäller gravgåvor och annat. Fick hon ringen av någon hon höll kär, som en gåva. Eller hade hon ärvt den? Eller skaffade hon den helt enkelt själv för att hon ville ha den. I vilket fall som helst gav hon den inte vidare utan den fick följa henne i graven. Tänk om hon hade vetat att om 2000 år kommer en likadan ring sitta på en annan kvinnas finger. En kvinna som nu sitter och fungerar på vem just hon var. Vad kommer finnas kvar efter mig om 2000 år? Kommer någon att undra vem jag var?

Jag kommer aldrig att få veta mer än så. Men visst är det hisnande att tänka på att vi människor i alla tider har smyckat oss och burit saker vi tycker om eller för att bekräfta vår status. Och att vi lämnar efter oss saker som kan bevaras tusentals år. På gott och ont.

Och tänk att den ring som en guldsmed för nästan tvåtusen år sedan designade idag sitter på mitt finger. Som en symbol för kärlek men även som en reflektion över tusentals år av människoöden och ett yrkesval. Här kan vi snacka hållbart mode.

Jag tror att alla behöver en påminnelse lite då och då om att vi inte är här först. Och inte heller sist. Samt tid att fundera lite över vad vi vill lämna efter oss till framtida generationer. Ett vackert smycke eller en förorenad jord? För så som vi behandlar miljön är det frågan om det finns något kvar om 2000 år. Det är helt enkelt upp till oss.

 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress