Vi lever i en allt mer uppdelad värld. Där det liksom är viktigt att stå på ena sidan och manifestera mot den andra. Att skrika sig hes för att påpeka att vi har rätt och de andra har fel. Och vi har blivit så in i bomben dåliga lyssnare för vi värderas efter hur mycket vi själva hörs och syns och det viktigaste är att göra sin åsikt hörd. Att skriva den rappaste texten som gillas och delas av flest eller via en kommentar visa att vi minsann vet bäst. Alltså, att debattera är viktigt men i en debatt ingår faktiskt att lyssna på vad den andre säger och vända och vrida på argument för att kunna driva sin tes. Inte att hålla monolog.

Så med det sagt vill jag fortsätta mitt spår om att land och stad inte är i strid med varandra. Att det faktiskt går att älska dem båda och att den ena inte klarar sig utan den andra.

När jag gick av tåget i Stockholm i tisdags kväll var det med ett leende på läpparna. Att följa strömmen av människor, känna storstadspulsen, se alla stilar, höra alla ljud. Att krångla sig ner i tunnelbanan och hålla till höger i rulltrappan. Anpassa sig till alla de oskrivna reglerna för att inte vara i vägen för mycket eller riskera att bli nedsprungen. Komma upp igen och spatsera förbi alla restauranger med folk som äter en sen middag ute mitt i veckan. Att inte känna sig det minsta rädd för det är folk som rör sig överallt. Att spana ut från sitt hotellfönstret och se alla ljus och höra stadens alla ljud. Jag älskar't!

Men sedan är det underbart att åka hem till landet igen. Till tystnaden och lugnet. Till andra oskrivna regler som kanske inte heller alltid är lätta att förstå eller följa. Men som också handlar om att passa in. Att veta att det är på landet jag vill bo men att jag behöver komma till staden då och då också. Jag behöver båda för att kunna andas.

Och jag tänker att jag vill ha lite av båda världar. För även om jag älskar landsbygden så älskar jag även staden. Och det finns tusen problem med både den ena och den andra. Men låt oss fokusera på möjligheterna och det utbyte vi har av varandra istället för att än mer dela upp oss. För alla kan inte bo på landet, då hade landet blivit stad. Och alla kan inte bo i stan för då hade inte staden fått någon mat på tallriken. Vi lever i en symbios. Vi är stad i land och utan den ena är inte den andra.