Allting går så snabbt just nu. Tiden liksom bara springer iväg. Det lilla barn som föddes igår börjar skolan imorgon och nya tider väntar. Mitt i alltihop ska en försöka att fånga dagen och leva här och nu.
Begreppet Carpe Diem känns aningen uttjatat och det har blivit inflation i orden sedan de proklamerades av Robin Williams karaktär i den episka filmen Döda poeters sällskap. Men samtidigt är de mer aktuella än någonsin då vi hela tiden matas med information och inte minst inspiration från alla håll. Att stanna upp och vara här och nu har till och med blivit en business då vi köper oss kurser i mindfulnes för dyra pengar för att hinna klämma in lite "carpe fucking diem" i vår annars så stressiga vardag.
Själv känner jag lite av ett vemod när jag ser blommorna så snabbt blomma över och jag lämnar storebror på förskolan de sista gångerna innan sommarlov och höstens skolstart. Jag vet med mig att jag är en nostalgiker av rang och att jag alltid känner mig lite sorgsen när något invant byts mot något nytt. Just den där brytpunkten mellan det som var och det som kommer får mig alltid att liksom stanna upp och innan jag tar steget in i det nya krävs det lite eftertanke och i bland en och annan tår.
Men jag tror att det är viktigt att få vara i det där vemodet en stund. För mig brukar det räcka med någon timme, någon dag eller max någon vecka. Sedan tar jag klivet och omfamnar det nya. Vad det nu må vara. Och kanske är det just det där som är att fånga dagen. Att våga vara, våga känna, våga landa här och nu. Och sedan gå vidare.
För även fällda blomblad kan bli till något nytt och vackert.