Att bli vän med sin PMS, är det ens möjligt? Det var frågan jag ställde mig när jag såg boken av Lisa Eriksson på biblioteket. Det här med PMS är faktiskt lite nytt för mig. Eller i vart fall nytt så till vida att det är något som har kommit smygande med åren. Innan jag fick barn upplevde jag inte så värst stora problem med detta men numera kan humöret vända på bråkdelen av en sekund och vissa dagar kännas tyngre än tyngst. Det är dock ganska skönt att veta vad känslorna beror på och att de går över ganska snart.

Min upplevelse av PMS är att det dyker upp en otrevlig känsla i kroppen. Jag vill liksom krypa ur min egen kropp och jag kan bli rosenrasande över ingenting. Enkla uppgifter kan te sig omöjliga och jag kan börja gråta för precis vad som helst. Kopplar vi på lite stress och slarv med maten ja så blir det än värre. Varje månad när de här känslorna kommer slänger jag ett öga i appen jag har för att ha koll på min cykel och japp, det är alltd cirka en vecka kvar till mens.

Jag tycker dock att det här med kroppen är ganska coolt. Jag har med åren lärt känna min kropp hyfsat bra och att lyssna innåt är något som har hjälpt mig mycket. Att lära sig förstå varför jag reagerar som jag reagerar och vad jag kan göra för att må bättre samt att faktiskt kunna läsa av min kropp och förstå att jag mår som jag mår beroende på vad jag är i min cykel. Det har gjort att jag insett att vi kvinnor verkligen är otroligt komplexa men fantastiska varelser.

Men åter till boken, som jag verkligen varmt rekommenderar. Jag kanske inte har blivit vän med min PMS fullt ut men jag har fått en hel del bra redskap att ta till för att underlätta för mig. Dessutom lärde jag mig flera saker som jag faktiskt inte hade en aning om, som att vi faktiskt bör anpass träningen efter var i vår cykel vi befinner oss och att mycket faktiskt går att påverka med kosten och genom ett lite mer positivt tänkande.

Inte minst tycker jag att det är så oerhört viktigt att prata om dessa frågor för med tanke på hur mycket hormonerna påverkar oss så är det absolut inget att hyscha om eller tysta ner. Utan det är bättre att känna till hur saker och ting fungerar. För är det en sak jag har insett så är det att PMS är något som påverkar oss mer och mer ju äldre vi blir, just på grund av att hormonerna i våra kroppar förändras. Så du kan vara arg ena stunden...

...ledsen nästa...

....totalt uppgiven ena dagen...

...för att sedan känna dig helt normal igen i någon vecka. Innan allt börjar om igen. Och igen. Och igen.