I bland känns det som att det enda som står ivägen för att jag ska nå mina mål och uppfylla mina drömmar är jag själv. Om jag bara satte mig ner och skrev klart den där romanen eller tog tag i och gjorde verkstad av alla projektide’er så skulle jag kunna nå hur långt som helst. Men grejen är att jag är så jäkla lat. Det är så mycket skönare att slösurfa på telefonen eller glo på någon serie. Om jag hade skrivit istället, alla gånger jag har nonsensgrejat med telefonen, hade jag kunnat ha gett ut massor av böcker vid det här laget. 

Jag sa till en vän för ett tag sedan att det känns som att jag presterar noll. Hon höll inte med utan påpekade att jag ju gör MASSOR. Jag producerar  ett blogginlägg varje dag, spelar in ett poddavsnitt i veckan, håller liv i alla mina olika kanaler, har ett "vanligt" jobb där jag levererar varje vecka, två barn och en familj som jag helhjärtat ger min tid. Så att jag inte presterar tyckte hon var nonsens. Och när man framställer det så där inser jag ju att hon har rätt. Men grejen är ändå att det känns som att jag kan göra mer. 

Jag har lite svårt att inse att dygnet bara har 24 timmar och det är nog dags att jag tar mig en funderare på vad som är viktigast. Att hänga på Instagram och jaga snabba likes eller att lägga tid på något som kommer kräva mer tid men ge mer på längre sikt?