År 2013 var jag i mitt livs form. Då sprang jag milen lätt som en plätt och sprang till och med en halvmara i form av Göteborgsvarvet. Och jag sprang verkligen hela sträckan trots att det var en galet varm dag och det låg folk utslagna av värmen längs vägen. När jag kom i mål var jag så stolt över mig själv att tårarna rann. 

Efter det var det som att luften gick ur mig träningsmässigt. Jag tror att en stor del i det hela var att jag inte satte upp ett nytt mål utan liksom bara nöjde mig med att ha klarat att springa Göteborgsvarvet. Dessutom blev jag gravid samma år då lillebror flyttade in i magen. 

Min form har pendlat lite de senaste åren. Jag har gymmat, sprungit, promenerat, kört hemmaträning för att numera ha förälskat mig i Yoga. Målet är att köra fem Yoga-pass i veckan men jag är lika glad om jag landar på tre. Dessutom blir det en del promenader. Men nu känner jag att det är dags att få upp flåset lite mer så idag tog jag min första löptur på väldigt länge. 

Det blev en väldigt kort tur. Jag följde barnen till skolan och sedan sprang jag hem. Och jag insåg att jag verkligen behöver göra detta till en vana igen. För om jag kunde springa två mil utan att stanna för tio år sedan så pallade jag inte ens 1,5 km utan paus nu. 

Så nu blir det till att få till minst ett löppass i veckan. Så ska jag nog så sakteliga kunna närma mig den där fantastiska formen igen. Skam den som ger sig, eller inte sätter upp nya mål.