För några veckor sedan lyckades jag övertala barnen att hänga med mig till skogen. De har alltid varit ganska svårövertalade när det gäller att hänga med mig dit men brukar älska det när de väl är där. Så jag fick locka med att vi kanske kunde göra ett nytt försök att ta oss till Reors grotta, en utflykt som jag bloggade om för ett par år sedan.
Den här gången lyckades vi inte heller ta oss hela vägen. Vilket jag inte hade tänkt heller...(bad mother, I know). Men de tyckte i vart fall att det var roligt att vara i skogen en stund.
Jag hade egentligen tänkt att plocka blåbär men hittade knappt ett enda. Men det var en så himla fin eftermiddag så det gjorde inte så värst mycket.
För istället hittade vi en massa kantareller även i den här skogen.
En skog som jag för övrigt har en hel drös med fina minnen ifrån. När barnen var små tillbringade vi många lördagar här då de gick i Mulleskola strax intill. Små tultande ungar i regnkläder och stövar, picknick i skogen, lekar och otaliga pinnar och stenar som fick följa med hem. Det var en tid som gick försvinnande fort men som jag minns med värme.
Och för ännu fler år sedan, innan barnen kom, tillbringade jag också mycket tid här. Då jobbade jag som arbetsledare/arkeolog och den här skogen var en plats vi ofta besökte. Inte minst torplämningen som fortfarande är skyltad. Det var en utmanande tid men också en tid som jag heller aldrig vill ha ogjord. Jag upplevde och lärde mig så otroligt mycket som finns kvar hos mig än idag.
Det är intressant hur vissa platser liksom återkommer vid olika stadier i ens liv. Om och om igen...men på nya sätt. Det här är helt klart en sådan plats.
Och på tal om skyltar. Den här sprang vi på mitt ute i skogen. Till barnens stora glädje dök nämnda labrador upp efter en stund, dock kopplad. Den puttade inte direkt ner önskan om en hund från förstaplatsen på barnens önskelista om jag säger så.