I onsdags hade vi mycket trevligt fikabesök och jag passade då på att bjuda på cookie rabarberpaj. Den var riktigt mumsig vill jag lova. Och enkelt att göra.

Fast nu när jag läser receptet igen inser jag att jag glömde pudra över florsocker...

Ingredienser
500 g rabarber
70 g pecannötter
100 g rumsvarmt smör
2 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
1 3/4 dl ljust muscovadoråsocker
1 krm salt
1 msk majsstärkelse (Maizena)
florsocker att pudra över
vispad grädde till servering

Gör så här

1.Sätt ugnen på 200°C.
2.Hacka pekannötterna grovt. Lägg rumsvarmt smör, mjöl, bakpulver, 3/4 muscovadoråsocker, pekannötter och salt i en bunke. Blanda med händerna ihop till en sammansatt och smidig deg.
3.Skär rabarbern i 2 cm stora bitar. Fördela rabarbern i en pajform (ca 24 cm diameter, för 4 port). Strö över resten muscovadoråsocker och majsstärkelse och blanda runt.
4.Fördela degen över rabarbern i oregel bundna bitar. Grädda mitt i ugnen ca 25 minuter.
5.Ta ut och låt svalna något. Pudra över florsocker. Servera pajen ljummen eller kall med lättvispad grädde.

Recept från Buffé 6-7 2011

Den senaste veckan har vi ätit massor av godsaker vilket ganske går lite stick i stäv med föregående inlägg om Göteborgsvarvet. Men vad sjutton. Jag sprang fem kilometer igår och det gick riktigt bra och livet är för kort för att man skall hålla sig borta från socker och annat gott helt och hållet.

Så för er som gillar hallon, rabarber, lakrits och maräng. Här är receptet för er.

Galet smarrigt om ni frågar mig.



Marängsviss med rabarberkola

(4 pers.)

2 dl vispgrädde
turkisk peppar
250 g hallon
ca 1/2 liter lakritsglass
ca 75 g maränger

Rabarberkola:
200 g rabarber
1 1/2 dl vispgrädde
1 dl socker
1/2 dl ljus sirap

Börja med rabarberkolan. Ansa och strimla rabarbern. Lägg den i en tjockbottnad, vid kastrull tillsammans med grädde, socker och sirap. Koka upp, sänk värmen och låt sjuda 15-20 minuter. Rör om då och då.

Vispa grädden fluffig. Krossa karamellerna. Varva hallon, glass, grädde, rabarberkola, maränger och turkisk peppar i en skål eller på ett fat eller låt var och en plocka till sig från små skålar.

Recept av Lisa Lemke i Buffe´nr 5:2011

Mitt motto här i livet är att ingenting är omöjligt, bara olika svårt. Och jag gillar att ta mig an utmaningar i form av saker som jag egentligen tycker är lite läskiga. Det finns ju inget som slår känslan när man klarar av något som man aldrig trodde att man skulle fixa.

För ett par år sedan tog jag och maken dykcertifikat. Det var verkligen något som jag tyckte var skitläskigt men som visade sig vara superhäftigt. Jag kan fortfarande minnas känslan när jag kastade mig baklänges från dykbåten den där sista dykdagen. Något som jag hade sagt att jag aldrig skulle våga. Så särskilt fast vid dykning blev jag dock inte. Men det var en fantastisk upplevelse och det var verkligen roligt att göra det tillsammans som par.

Nu har vi tagit oss an en ny utmaning. Vi har nämligen anmält oss till Göteborgsvarvet nästa år. Jag som aldrig har sprungit längre än fem kilometer skall nu alltså ta mig igenom 21,1 km... Men vad sjutton. Det fixar sig. Nu är det dags att börja träna.

Nu har jag blivit medlem på Campadre. Campadre är en shoppingsajt där man registrerar sig och där det varje dag kommer upp nya kampanjer. Enligt siten kan man hitta eftertraktade märkesvaror inom mode, livsstil och inredning upp till 70% under ordinarie pris. Jag tänkte att det kunde vara kul att testa och se vad för produkter som dyker upp framöver.

För alla nya läsare kan jag informera om att jag, som så många andra, har Instagram. Om ni vill följa mig även där heter jag Kikelikan.

Jag har funderat lite över det här med bloggar och bloggande. Jag har flera gånger läst kommentarer på andra bloggar som är allt annat än upplyftande. Oftast är dessa kommentarer anonyma och det är sällan någon riktigt taskig kommentar står med en avsändare. Tydligen är det väldigt givande för många att slänga ur sig en massa skit gömd bakom en dator.

Själv har jag varit förskonad från dessa skitiga kommentarer. En och annan osmidig kommenar har man väl fått men i det stora hela får jag bara massor av fina kommentarer från goa läsare. Kanske beror det lite på vad man bloggar om. Goda recept och trevliga saker är väl kanske inte direkt provocerande. Trodde jag… Tills jag läste vissa kommentarer hos en av mina favoritbloggar, Happy Days.

Josefin som driver Happy Days skriver alltid om härliga saker, visar otroligt vackra bilder och är väldigt inspirerande när det gäller inredning och foto. Nu när hon går igenom en separation får hon plötsligt sura kommentarer om att hon har målat upp en bild av verkligheten som inte stämmer. Bara för att hon har valt att inte lämna ut hela sitt privatliv i bloggen.

Jag vill själv ha en trevlig ton i min blogg. Dela med mig av fina bilder, roliga saker och skapa en positiv känsla. Ett försök att göra vardagen roligare med andra ord. Det är sådana bloggar som jag själv följer. För som en vän en gång sade till mig: ”Om jag vill ha vardagstristess och disk är det bara att titta på mitt eget hem”.  Sedan är mitt liv långt ifrån perfekt. Jag kan också ha dåliga dagar och precis som alla andra drabbas även jag av sorger och motgångar. Men detta är något som jag ventilerar på annat sätt. Med min famil, mina vänner och inte här i bloggen.

Sedan tycker jag att man får förstå att allt inte är guld och gröna skogar i bloggvärlden. Men saken är den att man ju väljer vilka bloggar man vill läsa och kommentera på. Om man tycker att det är för mycket perfektion i en blogg kan man ju välja att surfa vidare till en annan. Bloggvärlden är oändlig och det finns något för alla. Glädje, sorg, känslor och yta.

Allt handlar ju om vad det är man vill läsa. Och om man inte vill läsa om vackra hem och titta på fina bilder kan man snällt surfa vidare. Man behöver inte gå till personangrepp och lämna taskiga kommentarer bara för att man irriterar sig på hur någon annan har det eller vad man väljer att skriva i sin blogg. Sedan är det klart att man måste få yttra sig om man är av en annan åsikt men detta kan man göra på ett smidigt sätt. Man behöver inte vara taskig.  Nä, fram för en vänligare ton här i bloggvärlden. Det har alla något att vinna på.

Utemöblerna är äntligen klara och på plats. Det krävdes ett lager grundfärg och två lager vit färg för att få fason på dem. De hade blivit lite väl shabby chic för min smak om man säger så...

Dessutom har vi äntligen hittat dynor som passar. Jag drömde om vit- och rosarandiga men några sådana hittade jag aldrig. Och tur var väl det för hur praktiskt är det med ljusa dynor när man har småbarn...

Dynorna inhandlades på Fritidsforum i Uddevalla. Stort sortiment och grymt bra service bör tilläggas!

Före:




Efter:

Jag är så trött. Trött på den hysteri som råder kring våra mammakroppar. Ännu tröttare är jag på denna ständiga tävlan om den perfekta kroppen och hur man lättast når dit efter en graviditet. På bloggar, i TV, i tidningar, ja överallt gäller det att visa upp sig och sin fantastiska kropp, helst dagen efter att man har fött.  Den finaste komplimang man kan få är att det inte syns att man har fött barn.

Jag erkänner. Jag har själv bidragit till denna hets. Här på bloggen lade jag stolt upp en bild på vågens resultat den dagen som mammakilona var borta. Jag har även skrivit ett inlägg om hur många kilo jag gick upp och hur lång tid det tog innan de försvann.  Som om någon egentligen bryr sig. Efter att ha pratat med några vänner visade det sig att flera av dem faktiskt kände sig stressade när de läste just dessa inlägg. Jag har alltså bidragit till att mina vänner har mått dåligt. Är det något att sträva efter? Svar nej.

Många hetsar för att bli som de var innan sin graviditet. Precis som många hetsar över att se ut som de gjorde för 10 år sedan. Men hej, en nyhet, kroppen förändras. Av tiden, av åldern och av graviditeter. Och det är bara ett bevis på att vi har levt.

Själv är jag fascinerad över att kroppen återhämtar sig så bra som den faktiskt gör efter en graviditet. Om brösten har blivit lite hängigare och magen lite degigare. Vad gör väl det? Jag har haft ett liv som växt fram inom mig. Ett extra hjärta har slagit i min kropp. Mitt barns hjärta. En liten människa har fått näring av och genom mig. Både genom graviditeten och genom amningen. Är inte det fantastiskt så säg? Och allt detta har lämnat spår i form av en kropp som är absolut lika vacker som förut. En kropp som bara har förändrats. Av en händelse som även förändrar livet. Till det bättre.

Jag har flera gånger blivit besviken när jag läst om kändisar som valt att lägga sig under kniven efter att de har fått barn. För att brösten har blivit för små, magen för slapp eller för att de helt enkelt inte är nöjda med sin mammakropp. Många gånger tror jag att de kanske inte var nöjda innan heller men nu finns det något ytterligare att skylla på. Lite extra ledsen blir man när man läser kommentarerna till andras blogginlägg om funderingar på att exempelvis operera brösten. Där hejas det på till tusen. Kommentarer som ”Gör det! Jag skall också operera mig när jag har fått barn” är vanliga. Och det är vi tjejer som uppmanar varandra till detta. Borde inte den gängse kommentaren vara ”Nej, gör det inte, du duger som du är!”. För detta opererande och fixande med våra kroppar signalerar nämligen just detta. Att du inte duger som du är. Att vi som väljer att acceptera och tycka om våra kroppar som de ser ut inte duger. Att vi borde anpassa oss till rådande ideal och fixa oss även vi. Jag vägrar att ställa upp på det.

Nej, de ideal som råder idag skapar och underhåller vi själva. Är det inte dags att ändra riktning? Att arbeta för ett ideal som inte innefattar att man måste reparera kroppen kliniskt efter en graviditet bara för att kunna visa upp ett perfekt yttre? Och det är du och jag som kan skapa det idealet. Genom att stötta varandra och visa att vi duger som vi är.

Var stolt över din mammakropp! Det är jag. För visst sjutton vill vi att det skall synas att vi har fött barn.