Jag tänker sällan på hur gammal jag är. Kanske för att ålder liksom inte spelar någon större roll för min egen del längre. Det var längesedan jag behövde fundera över åldersgränser eller vänta på att uppnå en viss ålder för att kunna göra något särskilt. Och inte minst för att fokus har förflyttats till barnens åldrar och ens eget födelsedagsfirande har blivit sekundärt. 

Dock har jag på senare tiden insett att jag inte längre är den som är yngst på jobbet eller i andra sammanhang där vuxna ses. Jag har under så många år varit den som har varit just yngst och nu är jag i vissa sammanhang insett att jag kanske till och med är äldst. 

När jag därför härom dagen fick frågan om hur gammal jag är fick jag tänka efter. Och när jag sade 37 högt för första gången på länge tänkte jag att det inte kunde stämma. Inte sjutton är jag 37! Jag tog ju typ studenten igår!!! Jag fick räkna efter och jo, visst är det så att jag plötsligt är närmare 40 än 30. En väldigt märklig känsla var det. 

I vilket fall som helst älskar jag den ålder jag är i nu och ser åldrandet som något härligt. Alternativet är ju inte direkt önskvärt. Och känslan av att bli tryggare i sig själv, att kanske vara något klokare och visare samt att jag har mer erfarenhet i bagaget är bara ett plus. 

Så rynkor, gråa hår och fler år. Jag välkomnar er. Jag kommer ändå alltid att vara 18 år till sinnet.