Som några av er vet är jag utbildad till arkeolog. Jag har en fil mag som innehåller både historia samt antikens kultur och samhällsliv men mitt huvudämne är arkeologi. Min inriktning har främst varit järnålder och historisk tid men jag är så klart intresserad av hela människans förhistoria. Och nej, arkeologer håller inte på med dinosaurier. Vi jobbar med spår efter människor. Det är paleontologer som diggar dinos. ;)

(null)
Här ser ni mig efter en arbetsdag på Sicilien för många år sedan nu. 

Under studietiden deltog jag på flera utgrävningar och jag jobbade även en säsong på en utgrävning på Sicilien. Jag har även jobbat på  museum som guide och var anställd på Skogsstyrelsen i två år där jag var arbetsledare och arkeolog och jobbade främst med inventering av forn- och kulturlämningar i skogsmark. En oerhört givande tid på många sätt då jag lärde mig väldigt mycket, inte minst om landskap och arkeologi men även om gruppdynamik och mig själv. Efter det har jag jobbat mycket med kartor, GIS och tusen andra saker inom staten. Jag har dock alltid haft ett finger med i spelet när det gäller kulturhistoria. Jag har bland annat gjort natur- och kulturturismplaner samt håller kurser i digitala historiska arkiv. Men till största delen har min karriär kommit att ta andra vägar, bort från arkeologin. 

Spännande saker tittar fram...

Men den här veckan har jag fått grotta ner mig i mitt specialämne igen. I går höll jag kurs och idag har jag varit på dag ett av konferensen Digikult. Och när jag satt där idag och hörde på föredrag om fantastiska hällristningslokaler i Norge och spännande utgrävningar på Öland. Då kände jag hur mycket jag saknar det. Att få jobba med det som jag en gång brann så oerhört starkt för. Och hur viktigt det är att i vår egotrippade vardag faktiskt tänka på dem som har gått före oss och hur mycket vi kan lära av dem. Den där otroligt kittlande känslan av att finna flera tusen år gamla spår. Att läsa landskapet och kunna se ett bra läge, gå dit och faktiskt finna just den där järnåldersgraven som man misstänkte skulle finnas där. Att studera föremål som har tillhört någon som levde för så många, många år sedan men som säkert inte var så olik oss. Att stanna upp och låta fantastisk få spela fritt och nästan kunna ta på den där personen. 

(null)

Jag beslutade mig i höstas för att ta kontroll över mina drömmar och mål och nu känner jag att arkeologin verkligen är något jag vill lyfta upp igen. Jag säger inte att jag måste jobba heltid med det men jag tänker låta det ta plats i mitt liv igen. Om det så bara handlar om att läsa några böcker och läsa in sig på forskningsläget. I kväll har jag läst utgrävningsrapporter från en spännande plats på Öland och nu ska jag gå och se vad jag hittar i bokhyllan. För ja, jag saknar arkeologin. 
Att spara glasspinnar är något som alla borde göra. De går ju att använda till så många bra saker. Pyssla ihop saker till barnen, använda som blompinnar i trädgårdslandet eller varför inte göra fina armband av dem.
 
 
Glör så här: Koka upp glasspinnarna och låt dem koka en stund, de ska bli böjbara utan att de bryts av. Häll bort vattnet och låt glasspinnarna svalna något. Böj dem sedan till en båge och tryck ner dem i ett glas så att de får forman av ett armband. Låt torka över natten. Sedan är det fritt fram att dekorera dem med pärlor, garn, mönstertejp eller vad du har hemma.
 
På bilden ovan har jag använt mig av sådana där träpinnar som brukar finnas på vissa fik för att röra om i kaffet med. Sedan har jag dekorerat med pärlor.