Carpe that fucking diem

Personligt / Permalink / 0

Allting går så snabbt just nu. Tiden liksom bara springer iväg. Det lilla barn som föddes igår börjar skolan imorgon och nya tider väntar.  Mitt i alltihop ska en försöka att fånga dagen och leva här och nu. 


Begreppet Carpe Diem känns aningen uttjatat och det har blivit inflation i orden sedan de proklamerades av Robin Williams karaktär i den episka filmen Döda poeters sällskap. Men samtidigt är de mer aktuella än någonsin då vi hela tiden matas med information och inte minst inspiration från alla håll. Att stanna upp och vara här och nu har till och med blivit en business då vi köper oss kurser i mindfulnes för dyra pengar för att hinna klämma in lite "carpe fucking diem" i vår annars så stressiga vardag. 

Själv känner jag lite av ett vemod när jag ser blommorna så snabbt blomma över och jag lämnar storebror på förskolan de sista gångerna innan sommarlov och höstens skolstart. Jag vet med mig att jag är en nostalgiker av rang och att jag alltid känner mig lite sorgsen när något invant byts mot något nytt. Just den där brytpunkten mellan det som var och det som kommer får mig alltid att liksom stanna upp och innan jag tar steget in i det nya krävs det lite eftertanke och i bland en och annan tår. 

Men jag tror att det är viktigt att få vara i det där vemodet en stund. För mig brukar det räcka med någon timme, någon dag eller max någon vecka. Sedan tar jag klivet och omfamnar det nya. Vad det nu må vara. Och kanske är det just det där som är att fånga dagen. Att våga vara, våga känna, våga landa här och nu. Och sedan gå vidare. 


För även fällda blomblad kan bli till något nytt och vackert. 

37 på pappret 18 till sinnet

Bloggtips, Personligt / Permalink / 1

Jag tänker sällan på hur gammal jag är. Kanske för att ålder liksom inte spelar någon större roll för min egen del längre. Det var längesedan jag behövde fundera över åldersgränser eller vänta på att uppnå en viss ålder för att kunna göra något särskilt. Och inte minst för att fokus har förflyttats till barnens åldrar och ens eget födelsedagsfirande har blivit sekundärt. 

Dock har jag på senare tiden insett att jag inte längre är den som är yngst på jobbet eller i andra sammanhang där vuxna ses. Jag har under så många år varit den som har varit just yngst och nu är jag i vissa sammanhang insett att jag kanske till och med är äldst. 

När jag därför härom dagen fick frågan om hur gammal jag är fick jag tänka efter. Och när jag sade 37 högt för första gången på länge tänkte jag att det inte kunde stämma. Inte sjutton är jag 37! Jag tog ju typ studenten igår!!! Jag fick räkna efter och jo, visst är det så att jag plötsligt är närmare 40 än 30. En väldigt märklig känsla var det. 

I vilket fall som helst älskar jag den ålder jag är i nu och ser åldrandet som något härligt. Alternativet är ju inte direkt önskvärt. Och känslan av att bli tryggare i sig själv, att kanske vara något klokare och visare samt att jag har mer erfarenhet i bagaget är bara ett plus. 

Så rynkor, gråa hår och fler år. Jag välkomnar er. Jag kommer ändå alltid att vara 18 år till sinnet. 


Time to get to work!

Personligt / Permalink / 0

Jag gick och la mig med en krypande oroskänsla i kroppen i förrgår. Jag kunde liksom inte sätta fingret på vad det var men jag drog täcket över huvudet och såg fram emot att läsa om att USA:s första kvinnliga president morgonen därpå. Och vad händer. Jag väcks av yngste sonen som petar på mig och säger "bajs!" Och där satte han liksom ord på hela världsläget där på morgonkvisten. För det kändes rent ut sagt för djävligt att läsa om valresultatet. Och jag la upp följande status på Facebook:

- Ska vi välja en kompetent, erfaren kvinna med vettig människosyn den här gången?
- Nä, vi gör som vi alltid har gjort. Vi väljer en man.
- Men han saknar ju kompetens, är maktgalen och har en vidrig kvinnosyn?
- Jo, men han är ju man. Det känns tryggast så.

Mår verkligen illa denna ödesmättade morgon.

För ska jag vara ärlig så trodde jag i min enfald att kompetens och erfarenhet skulle stå över kön för en gångs skull. Och nej, Hillary kanske inte är Guds bästa barn eller förespråkar en politik som jag till100 % står för. Men alternativet var liksom tusen resor värre. Inte minst sett ur ett miljöperspektiv. Eller ett medmänsklighetsperspektiv.

Men efter de första timmarna av en känsla av total hopplöshet, några fällda tårar och många fula ord så byttes känslan av uppgivenhet ut mot något annat. Jag känner en kämparglöd och ett jävlarannamma som jag faktiskt inte kände i förrgår. En stark vilja av att påverka och att göra något. För vet ni, jag kan inte tolerera att vi lever i en värld där ett av de mäktigaste ämbetena i världen innehas av en man som bortförklarar sexuella övergrepp med omlädesrumssnack och som anser att klimatförändringarna är påhittade. Det är liksom inte rimligt. Och jag tror att vi är många som känner så. Och precis som Saras Eviga så bra skrev i ett blogginlägg i går så måste man ibland nå den absoluta botten för att kunna åstadkomma en förändring. Så nu kavlar vi upp ärmarna och hjälps åt att forma en värld där alla får plats. En värld där vi tar hand om den enda planet vi har. En värld där medmänsklighet går före makt och där ingen känner sig utstött. En värld där vi månar om miljön för att vi vet att en frisk jord är det viktigaste arv vi kan ge våra barn och barnbarn. En värld för alla. Its time to get to work!

 
Till top