Min blogg är lättsam. Rosa. Glad. Här skriver jag om roliga saker, visar fina foton och försöker bidra med sådant som gör vardagen lite roligare. Inga direkta tråkigheter här inte. 

Men ibland blir man berörd. Av saker som är allt annat än rosaskimrande. Av livet. Av hur orättvist det kan vara. Och man känner ett behov av att få skriva av sig. Och kanske, kanske bidra med något annat än kakor och inredningsbilder.

För ett tag sedan ramlade jag in på en blogg av en ren slump. Det visade sig att tjejen som bloggade var lika gammal som jag och även hon boende på Västkusten. Jag tyckte mig känna igen henne från min gamla gymnasieskola och likt mig var hon mamma till en liten pojke.  Mitt i livet, med framtidsdrömmar och en önskan om att få se sin son växa upp.

Idag såg jag hennes dödsannons i tidningen. 

Knappt 32 år gammal lämnade hon detta jordelivet, sin lilla son, make, familj och alla vänner. Allt på grund av den där förbannade skitsjukdomen som vi kallar cancer.

Tårarna rinner ner för mina kinder när jag läser på bloggen om ångesten hon kände när hon anade att döden lurade bakom dörren. Inte för sin egen skull, utan för sin sons. Att han kanske skulle bli tvungen att växa upp utan sin mamma. 

Jag kände dig inte Kristin. Men jag känner med dig. Din son, din familj och dina vänner. 

Jag har gett ett litet bidrag till Kristins insamling, Heaven is overrated. Gör det du med. Ge forskarna en chans att spöa skiten ur den här förbannade sjukdomen en gång för alla. Så att små pojkar och flickor slipper växa upp utan sin mamma.