Jag läste en krönika av grymma Manne Forsberg i dag som verkligen satte ord på något som jag har gått och tänkt på länge. Nämligen det här med hur vi placerar våra barn i två olika fack beroende på om de är tjejer eller killar. Jag avskyr verkligen den här uppdelningen och gör allt för att undvika det när det gäller mina två pojkar men det är ändå så oerhört svårt. Och precis som en vän till mig sade för ett tag sedan så är det egentligen vi som bara vill erbjuda våra barn fler val och möjligheter som ses som de stora kufarna. För tydligen är det oerhört provocerande att inte hålla sig till de tydliga könsrollerna och inte trycka in sina barn i det fack som de enligt omvärlden hör hemma i. Vilket, om man hårdrar det lite (men bara lite), innebär att flickor ska vara snälla och söta och pojkar ska vara tuffa och coola. That´s it liksom och hör sedan. Och kom för allt i världen inte här och försök fjolla till pojkarna.

Däremot kan vissa ibland köpa att tjejer kan och bör få tuffa till sig lite emellanåt. Vilket i och för sig är svårt i sig med tanke på att en sådan vardaglig sak som att tjejkläderna numera är så svåra att röra sig i då de görs i ”finare” material och dessutom inte i lekvänliga modeller. Dessutom är de mindre och tightare i storlekarna än kläderna som görs till pojkarna.  Men ett och annat tufft tryck i form av ”Im a superstar” kan de väl få ha på sina kläder. Men att låta en liten kille få vara söt, nej där går tydligen en väldigt klar och tydlig gräns. För om en kille får vara söt, ja då vet man ju faktiskt inte vart mänskligheten är på väg. För det verkar vara väldigt viktigt att upprätthålla den pojkroll som idag gör att de flesta flickor i väldigt unga åldrar har fått höra att de är horor och slynor av just pojkar i deras egen ålder. Eller hur? Det känns ju som en väldigt trevlig och bra roll att upprätthålla….not!

När min store pojk, som fyller fyra år imorgon, kommer till förskolan eller ska säga hej då till sina kompisar är det kramkalas som gäller. De kastar sig i varandras famnar och bedyrar högt och tydligt hur mycket de kommer att sakna varandra och hur mycket de tycker om varandra. Varje gång funderar jag på hur länge de kommer att kunna hålla på så här. För hur många män kramas på detta sätt när de träffar sina vänner i dag? Tonårskillar får ropat till sig att de är bögar om de visar upp lite mjukare sidor (som om det vore ett skällsord) Vi tjejer har å andra sidan inga problem med att kramas när vi ses. Och detta endast på grund av att samhället tillåter oss att göra det. Att vi redan som små har fått veta att det är okej som tjej att vara snäll, omhändertagande och mjuk. Men att killar bör vara tuffa och hårda, för sådana är pojkar. Annars är de fjollor.

Manne skriver bland annat att "Det traditionellt tjejiga måste uppvärderas och killarna behöver kvinnliga förebilder. Ge pojkarna böcker och filmer med tjejer i huvudrollen!" Och där har vi som föräldrar ett ansvar. För det är faktiskt vi som till mångt och mycket styr våra barn till vad de blir intresserade av. Och det är vi som har möjligheten att ge våra barn fler möjligheter än bara två. För jag vill att mina fina och gosiga små pojkar ska få fortsätta att vara just fina och gosiga. Och inte tvingas bli enbart buffliga och tuffa bara för att de är killar. Och jag vill för allt i världen inte att de ska ropa fula ord till vare sig tjej- eller killkompisar i framtiden.

Så upp till kamp för att barn ska få vara, göra och se ut precis som de vill oberoende vilket kön de råkar ha. Det vinner vi alla på i längden.