I går fick jag ett mail från en person som frågade om hennes kollega fick citera en av mina dikter i ett utskick hon skulle göra. Självklart med hänvisning till att det var jag som hade skrivit den. De tyckte att jag skrev så själsligt. Jag sa självklart ja. Mitt skrivande har aldrig varit för byrålådan och meningen med mina dikter är att de ska skänka glädje och ibland kanske tröst för andra. 

(null)

Dikten de ville citera är den ni kan läsa här ovan och som jag skrev en sommarkväll när jag liksom ville fånga essensen av sommaren för att kunna plocka fram igen under den mörkare perioden på året. 

(null)

(null)

Och så där är det med mitt skrivande. Jag skriver när jag liksom bara måste få ur mig en känsla eller vill sätta ord på verkligheten. Ibland är det årstiden som inspirerar mig. 

(null)

Ibland är saker så svåra och jobbiga att jag måste sätta ord på dem. Som när jag skrev dikten här ovan efter terrorattentatet på Drottninggatan i Stockholm.

(null)

Och ibland drivs jag av en urkraft. Som när jag skrev dikten Förändring, i samband med att #metoo spred sig över världen. 

(null)

Ett flertal dikter har kommit till i samband med sorg och när människor i min närhet har gått bort. Där jag på något sätt har velat trösta, utan att egentligen veta hur. För mig har det alltid varit enklare att formulera mig i text när det kommer till känslor. Vilket kanske är konstigt med tanke på att jag är en riktig pratkvarn. Men när det blir för känslofyllt, när det kommer för nära. Ja, då är det lättare att få skriva ner det. 

(null)

Som dikten här ovan som jag skrev till svärfars dödsannons. En dikt som även en vän till mig har haft med på sin pappas begravning. 

(null)

Dikten När en jägare går skrev jag och läste sedan upp på begravningen till en vän till familjen. Jag ville att den skulle skänka tröst. Precis som de dikter jag själv läst genom åren som har gett mig en känsla av att det finns något större. Detta är en av de mest känslosamma dikter jag skrivit och också en av de jag tycker mest om. 

(null)

(null)

Att få kombinera mina foton med mina texter är något av det bästa jag vet. Det ger verkligen en känsla av att kreativiteten får flöda. På så sätt får jag sätta både ord och bild på en känsla. Och det är också på så sätt mina dikter kan få vingar och spridas. Precis som jag så gärna vill att de ska få göra. Och som jag så glädjande fick höra att de nu gjort. För kan några av mina dikter skänka tröst eller beröra, ja då är hela målet med mitt skrivande uppfyllt. 

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress