För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om Hälsostress och inspirationspepp som bland annat handlade om att jag är lite trött på att se bilder i sociala medier på folk som visar upp sina bara magar och skriver om hur mycket de tränar och där plötsligt socker är källan till allt ont.
Jag skrev även att jag visst tycker att det är viktigt med träning och att hålla sig i form men att jag själv inte vill visa bilder på mig själv endast iförd träningsbh och korta träningsbyxor för att jag inte vill bidra till den kroppshets som råder. För hur mycket man än säger att det bara handlar om inspiration så bidrar man via dessa bilder till att kvinnokroppen hela tiden bedöms och att vi jämför oss med varandra utifrån våra kroppsliga premisser.
Jag fick en hel del kommentarer i olika sociala medier gällande detta inlägg och jag tror att jag utan att mena det kanske råkade trampa på några ömma tår. Det är inte det att jag vill förringa andra människors insatser. Det är klart att man ska vara stolt över att man har lyckats komma i form och kan finna glädje i att träna. Men det är de ständigt ökande före och efter-bilderna på helt normalviktiga tjejer som jag vänder mig emot. Många gånger har tjejerna jättefina kroppar innan, precis som de har även sedan när de har börjat träna och kanske byggt lite muskler. Men det är det där att man går från något fult och sämre till något så mycket bättre och vackrare, bara för att man har tappat några kilon som jag vänder mig emot.
Och nej, det är inte bra att vara överviktig. Och jag tycker att det är fantastiskt när folk lyckas gå från ett hälsofarligt tillstånd till ett mer sunt sådant. Men många gånger handlar ju dessa före och efter-bilder om helt normalviktiga tjejer som plötsligt blivit väldigt smala. Och då tycker jag att det är en annan sak. Då handlar det plötsligt om att understödja den där hetsen kring hur man ska se ut för att duga och vara perfekt. Som att ett kilo minus på vågen automatiskt betyder ett snäpp upp på lyckoskalan.
I dag hittade jag en helt fantastisk film på Facebook som så på pricken vsar vad det är jag vil säga. Att vi inte blir lyckliga bara för att vi får en perfekt kropp utan att lyckan och välmåendet sitter i huvudet. Och att det är där man måste börja. Sedan är det så klart skitcoolt om du fixar att springa en mil och är i ditt livs form. Men det ska vara för din egen skull och då ska du inte behöva lägga upp bilder på en halvnaken kropp för att känna att du duger. Då räcker det att du vet det själv.
Kolla in den här sidan och titta på filmen så hoppas jag att ni förstår vad jag menar.
