Är det inte kanelbullens dag, polkagrisens eller chokladbollens så är det mammamagens dag, något som ploppade upp i mitt flöde på Intagram tidigare idag. Just Mamatummy Day är ett initiativ av träningsappen Mammamage för att uppmärksamma många av de problem som vi som har fött barn kan få med våra magar i form av delade magmuskler osv. Uppmaningen är att lägga upp en bild på sin helt vanliga mage och tagga bilden med #mamatummyday #mamatummy #mammamage. Men det är ite tänkt som en uppvisning av vältränade magar.

 

Detta fick mig att än en gång fundera vidare på det här med våra kvinnokroppar. Och då tänker jag inte på det som initiativet ovan fokuserar på, skador och problem efter våra graviditeter utan det mer ytliga som så många av oss fokuserar och lägger alldeles för mycket tid på.

 

För några år sedan, efter att jag hade fått mitt första barn, skrev jag ett väldigt uppmärksammat blogginlägg om just detta som jag nu väljer att återpublicera. Då ringde Expressen upp och ville ha med mig i diverse reportage med bild på min mage men jag tackade vänligt men bestämt nej för att jag inte tyckte att det hela ledde till något. Och självklart handlar inte mitt inlägg om att dissa träning, träning är jättebra för vår kropp och att få en stark bål och mage är en väldigt bra investering i sig själv. Det hela handlar om den yta, hets och ångest många dras med just på grund av att kroppen förändras efter en graviditet. Och det tycker jag är så himla onödigt. So here we go again:

 

 

Jag är så trött. Trött på den hysteri som råder kring våra mammakroppar. Ännu tröttare är jag på denna ständiga tävlan om den perfekta kroppen och hur man lättast når dit efter en graviditet. På bloggar, i TV, i tidningar, ja överallt gäller det att visa upp sig och sin fantastiska kropp, helst dagen efter att man har fött.  Den finaste komplimang man kan få är att det inte syns att man har fött barn.

Jag erkänner. Jag har själv bidragit till denna hets. Här på bloggen lade jag stolt upp en bild på vågens resultat den dagen som mammakilona var borta. Jag har även skrivit ett inlägg om hur många kilo jag gick upp och hur lång tid det tog innan de försvann. Som om någon egentligen bryr sig. Efter att ha pratat med några vänner visade det sig att flera av dem faktiskt kände sig stressade när de läste just dessa inlägg. Jag har alltså bidragit till att mina vänner har mått dåligt. Är det något att sträva efter? Svar nej.

Många hetsar för att bli som de var innan sin graviditet. Precis som många hetsar över att se ut som de gjorde för 10 år sedan. Men hej, en nyhet, kroppen förändras. Av tiden, av åldern och av graviditeter. Och det är bara ett bevis på att vi har levt.

Själv är jag fascinerad över att kroppen återhämtar sig så bra som den faktiskt gör efter en graviditet. Om brösten har blivit lite hängigare och magen lite degigare. Vad gör väl det? Jag har haft ett liv som växt fram inom mig. Ett extra hjärta har slagit i min kropp. Mitt barns hjärta. En liten människa har fått näring av och genom mig. Både genom graviditeten och genom amningen. Är inte det fantastiskt så säg? Och allt detta har lämnat spår i form av en kropp som är absolut lika vacker som förut. En kropp som bara har förändrats. Av en händelse som även förändrar livet. Till det bättre.

Jag har flera gånger blivit besviken när jag läst om kändisar som valt att lägga sig under kniven efter att de har fått barn. För att brösten har blivit för små, magen för slapp eller för att de helt enkelt inte är nöjda med sin mammakropp. Många gånger tror jag att de kanske inte var nöjda innan heller men nu finns det något ytterligare att skylla på. Lite extra ledsen blir man när man läser kommentarerna till andras blogginlägg om funderingar på att exempelvis operera brösten. Där hejas det på till tusen. Kommentarer som ”Gör det! Jag skall också operera mig när jag har fått barn” är vanliga. Och det är vi tjejer som uppmanar varandra till detta. Borde inte den gängse kommentaren vara ”Nej, gör det inte, du duger som du är!”. För detta opererande och fixande med våra kroppar signalerar nämligen just detta. Att du inte duger som du är. Att vi som väljer att acceptera och tycka om våra kroppar som de ser ut inte duger. Att vi borde anpassa oss till rådande ideal och fixa oss även vi. Jag vägrar att ställa upp på det.

Nej, de ideal som råder idag skapar och underhåller vi själva. Är det inte dags att ändra riktning? Att arbeta för ett ideal som inte innefattar att man måste reparera kroppen kliniskt efter en graviditet bara för att kunna visa upp ett perfekt yttre? Och det är du och jag som kan skapa det idealet. Genom att stötta varandra och visa att vi duger som vi är.

Var stolt över din mammakropp! Det är jag. För visst sjutton vill vi att det skall synas att vi har fött barn.